Min söta kisse (men hon är nog lite större nu)
| m | ti | o | to | f | l | s |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jan | ||||||
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |
Varje morgon ger några strålar solljus mig åter hoppet att kunna andas in djupa, kittlande livsandetag.
Och varje morgon känner jag hur naiviteten växer, när jag står där med en tekopp mellan mina händer som för att värma, för att se hur det gråa svalt solljuset även denna dag.
Tänk om man kunde försvinna, sådär bara för en stund, och se världen som den hade varit utan din existens. Hade det gjort någon skillnad?
Hade världen varit bättre?
Hade den varit sämre.
Eller kanske frågan borde lyda- vad hade varit bättre, och vad hade varit sämre?
Men den största frågan av de alla är väl ändå..
..om man verkligen vill veta
Det är snart ett år sedan jag åkte iväg, det är svårt att tro med tanke på hur nära det ligger mig ännu. Jag lever i det, jag andas det, jag är nästintill besatt av det, bara för att få det att stanna.
Under sommaren och hösten som passerat har det hela varit som en dimmig dröm, något som egentligen aldrig har hänt. Men i och med de människor vi mötte på vägen, som vänligt klamrar sig fast, så blir det en verklighet. En av många.
Om nätterna utforskar jag mina drömmar att ge iväg mig på nytt, men denna gången till Indien, till elefanterna. Till landet där befolkningen är din egen spegel, du möts av det ansiktsuttryck du själv visar.
Jag fick en bild av mina reseandevänner som påminner mig om en viktig känsla jag hade under större delen av min resa – melankoli. Men inte negativt sett. Bara vacker drömsk melankoli över livet i helhet.
Lugn, en inre frid, vilket jag hade hoppats på att kunna behålla inom mig även efter resan.
Men man hamnar så lätt i det gamla igen.
Så jag sitter här, åter igen i mina drömmar, där jag får bosätta mig tills den dag jag ger mig iväg igen.
Bild nedan tagen av Nika